Sassy.

En blogg om mitt liv, Sandra Jemtå som bor i Östersund & jobbar som frisör på min egna salong, SalongSantina. Rolig, snäll, snygg, tatuerad å bara helt awesome.

sorgliga mänsklighet.

Läste en artiken om en tjej som hade skägg nu på morgonen, å ja tyckte hon va skit strong som behöll skägget å sa " alla ska få se ut som man vill". Å de e ju helt rätt! varför ska man inte få göra det? 

 Så läser jag kommentarerna å flera stycken taggar kompisar å skrattar å kommenterar dumma saker som "varför rakar man inte bort de ? skit fult ju" "hon e portad för mig iaf" "hahaha fan va fult" "mer skägg än dig ju -tagg-" mm. Å en kille som skriver såhär...

 

 

ehm.. va? de e du som e lagomt korkad! 

 

Som kommentar slänge ja ut en selfie på mig själv å skrev

 

 

Jag blir så arg å ledsen att folk kan vara så jävla trångsynta! Det är sorgligt att dom kan yttra sig så. 

  Det jag ofta får höra.. eller ja, höra å höra.. man märker, är iaf att man är inte lika fin, man är inte lika snäll, omtänksam, trevlig å man är en person som är osäker i sig själv som vill spöka ut sig pga sina känslor.

jag har även fått kommentaren " ja men du har väl så mycket tatueringar för att man inte ska lägga märke till din vitiligo lika mycket?"  NEJ NEJ NEJ NEJ Å ÅTER IGEN NEJ!

 

Det jag kan säga, å vara världens ego i vissas ögon, de är att:

- jag är snäll. översrivet snäll faktiskt.

- jag är omtänksam å bryr mig mycket om hur andra har det, inte bara nära å kära.

- jag är fin. Å de speglar sig i min utsida för att insidan e så jävla fin. där finns det inte mycket mörker.

- jag er väldigt trevlig också! men då det kommer till personer som inte är så trevliga mot mig som man kämpar för att de ska se ens fina insida, då kanske ja slutar va så tevlig tillbaka tillslut. Då man inte blir trevligt bemött själv.

- jag har varit osäker i mig själv. jag har mått dåligt på grund av mobbning. För min övervikt å för mina fläckar. Sen har jag mått dåligt av alla dumma kommentarer som ovanstående. Att man spökar ut sig, de är bara en fas i livet å att man är så mycket finare utan skrot i ansiktet å tatueringar överallt. Man ska vara mer naturlig.

     Men vet ni vad?  Det här är det naturliga för mig. Det här är inte bara en fas i mitt liv, utan det är en livsstil. jag är ett konstverk. 

 

Låt alla vara som dom är. Fördommar å att vara trångsynt kommer alltid at finnas kvar. Men som en vuxen människa å förebild för barn å barnbarn så kan man hålla sånt för sig själv. 

  Jag minns att när jag var liten hade vi en hyresgäst som var värsta punkarn! hon hade as mkt smink, nitar överallt, piercingar å skinnjacka, trasiga jenas mm.  Å ja vart så impad av henne å sa till mamma; så där vill ja också se ut när jag blir stor. Å de enda mamma sa till svar va att " då tänker jag också göra det". 

 

När ja kommite hem med en ring i läppen, i näsan, hål i tungan, tatuerat mig mm har de inte vart nå snack om saken. Jag har alltid fått höra att " du är så fin".  Dom körde mig på fest klädd i nätstrumpbyxor, stayups, kortkort, höga stövlar, u-ringat linne, å skinnjacka. Inga problem där inte. Utan bara "du är så fin".

LÅT ALLA KÄNNA SIG FIN I DEN MAN ÄR.

 

Min alternativa period började då det inte var lika accepterat. Så idag, då de ndå finns kvar mkt skit i luften, så är de mcyekt lättare att ha en ring i näsan, tatueringar å annorlunda kläder. Men ja kan tänka mig att dom får höra mycket skit där också. 

 

   På tar om detta så läste ja även en artiken om att dom vill ha skoluniform på skolorna här i stan för att man inte ska bli retad för hur man klär sig. Å här återkommer det. Vem är det som lärt barnen att de inte är okej att klä sig olika? Jo, säkert föräldrarna.   När dom står hemma i garderoben som liten å tar ut en gul tröja å ett par snorgröna byxor å vill ha en orange väst till de å mamma eller pappa säger " stopp stopp de där kan du inte ha på dig" å ger barnen en perfekt matchande outfit. DÄR kommer det ifrån.

Så istället för att man ska införskaffa en uniform så kan man väl lära barn på RIKTIGT vad mobbing är å vad det gör med människor. 

Att jag blev mobbad ledde till svår bulimi. det är inte över än idag då, ursäkta, dumm jävlar runtomkring, ibland uttrycker sig så korkat å rivet upp de sår som just har läkt. 

 

Tänk på alla andra. Tänk på att fastän man, som jag, går med huvudet högt å vet att man är bra som man är så kan det finnas ett sår som e jävligt lätt att riva upp. De kanske handlar om värre saker än de jag har att komma med. De kanske kan leda till att denna personen tar sitt liv. Eller annat, som kanske är litet i dina ögon men så otroligt stort i en annans.

 

Det jag hoppas att alla som blir kränkta för den dom är gör, å börjar tänka, precis som jag intalat mig själv nu..; 

Det är inte mig det är fel på. Det är henne/honom det är synd om som inte får en chans att lära känna å släppa in den riktiga jag i hennes/hans liv. Det är inte mig det är fel på. 

 

 

 

Vilken klok och vis kvinna du är! Tänk om fler kunde vara som du vad bra världen skulle vara då. Jag kan inte annat än hålla med i det du skriver, jag menar det är i grund och botten föräldrarna som ska uppfostra sina barn på det sättet att alla är olika och unika, att det inte finns någon som ska eller få yttra sig om hur någon annan ser ut, vad hen har för kläder och så vidare.
Strongt utav dig att skriva detta inlägg om att du även vart drabbad på andra sätt.