Sassy.

Nu är dehär direkt kopierat från de ja skrev på facebook.

 

"Den som orkar läsa dehär gör de bra. Men nu ska ja berätta samt klaga lite.

Jag tror många kommer tänka "attention whore" å massa annat. Men nu e jag less.

 

För många år sedan blev jag mobbad i skolan. Jag var överviktig & hade/har vitiligo, vilket är en hudsjukdom som gör att man får vita fläckar på kroppen. Självklart var dehär jobbigt, att gå till skolan varje dag å va rädd för att gå förbi mobbarna i korridoren. Men man fick ju bita ihop.

-KOSSA! Din feta fula ko!- var en av sakerna man kunde få höra följt av -nu blir det jordbävning- mm. Passande va? me tanke på att jag var stor å fläckig, som en ko.

I den åldern testade jag mycket vem jag var, i stil, kläder hår mm men fastnade nån gång för det svarta ruffsiga håret, mycket svart smink, döskallar, stjärnor, leopard, nitar, tygmärken, you name it.

Och det kändes så bra! och mobbarna kunde tillägga -JÄVLA EMO-

Då ja lärt mig stänga av så tog de inte lika hårt på utsidan, jag visade alltså inte att jag vart ledsen genom att sluta med min stil. Det blev bara mer å mer för ja stod upp för mig själv, fast jag på insidan var trasig.

Ja hade sen tidigare en pärla i näsan som ja bytte till en ring, å satte en ring i läppen, peirca naveln & hade många planer på tatueringar å mer peircings.

Ja träffade en kille me samma stil å massvis av kompisar som också "såg annorlunda ut". Å de va ju skit kul!

 

Gymnasiet börja å helheten i våran klass splittrades. Men det var lätt å skaffa nya vänner på skolan å i klassen.

Jag trodde jag skulle få kliva in i en ny å vuxnare värld, men mobbningen fortsatte.

Jag fick höra att jag var stor, tjock, de mättes armar å de mättes ben. Å folk prata om vad dom äter å inte. Undermedvetet tog jag åt mig.

 

Efter två år på Wargen hoppa jag av å börja Frisör i Bräcke.

De va så skönt, för skolan var så liten å ja va äldre så de kändes som att ingen kunde sätta sig på mig. Men det var när jag hamnade här som allt kom ikapp på riktigt.

Sommarlovet där imellan hade gått åt mycket åt att försöka tappa vikt för nu hörde jag alla röster igen, allt jag blivit kallad. Så när jag kom till den klassen så var ju alla tjejerna mindre än mig, i alla fall i mina ögon. Å alla var så nya för varandra, de petades i maten & det jämfördes (säkert undermedvetet), men det här triggade ännu mer på min svagt påbörjade ätstörning.

Jag blev jätte sjuk & rasade i vikt. Jag minns hur killen kunde säga att jag skulle flytta lite på mig när vi skulle sova, för att ja va så benig att ligga mot.

En mycket nära vän tog tag i problemet åt mig & fixxade hjälp åt mig. (jag är evigt tacksam<3)

 

MEN, under den sjukaste tiden fick man höra från folk omkring

- MEN GUD vad smal å fin du har blivit! hur har du gjort?!?!

"smal & fin" hmm.. jag HATAR kombon av de två orden. De e de enda ja hakar upp mig på. Å nu då, när jag lagt på mig mer igen, inte fan har ja hört nån säga att ja blivit så "fin å hälsosam". Eller "mulligare å gulligare"?! skitsamma..

Kan man inte få va mittimellan? Ska man va fet så folk har nåt å säga om kroppen, eller så ska man va pinnsmal.

 

Jag har alltid vart en som gillar att ändra utseende, på hårfärg, peircings, tatueringar å kläder. Första tatueringen kom när jag var 16. å de kändes så rätt! så jäkla bra! å ja visste att jag skulle vela ha mer mer å mer!

Förändring är alltid kul. Hittills har jag 9 stycken tatueringar & många fler ska det bli. För att JAG väljer att göra det med MIN kropp som så himla många verkar ha så jävla mycket åsikter om !?

Vad är själva grejen? ja går väl inte å säger; har du INGEN tatuering!?! men gud, kommer du inte ångra dig när du sitter på hemmet å e den enda som inte har nån?

Eller; Vill du inte har en sidecut som e rosa med svarta leopardfläckar?! men gud va vanlig å tråkig du är..

Du väljer själv vad du gör med dig å din kropp.

Jag ångrar alla kommentarer å åsikter jag lagt på andra å om andra. jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det nu när jag tänkt mer på de.

 

Jag är 22 år, jag är "vuxen" på alla sätt å vis, förutom när man är med någon annan som är "ännu mer vuxen" för dom verkar tro att dom kan komma å säga vad dom vill å kommentera hit å dit som de vill. Här kommer mobbningen tillbaka. De e sån himla mycket undermedveten vuxenmobbning så man vill ju bara... ja, jag vet inte.

DET HÄR ÄR VÅRAN GENERATION vill ja bara skrika ibland. för nu är det väldigt sällsynt att inte ha en tatuering eller en tanke på en i ålder 18 - 30+.

å om man inte har en så e de inget konstigt med det!

 

Jag är stolt över mina tatueringar å e jätte glad att de pratas mer om dom än mina fläckar. men varför måste de vara en sak man ska ångra? Å om ja nu ångrar det sen, va spelar det för roll å varför ska man prata om det nu?

Gör inget alls med ditt liv om du ska ha funderingar på ånger sen!

 

En annan sak jag ofta fått höra, å nu hör "vuxna" säga om vissa annorlunda är att -om man ser ut så där så vill man ju att folk ska titta på en å prata om en-.

Nä. Det är inte > därför < man väljer att se ut som man gör. De e för att de är så man vill se ut å de e så man trivs. Hur man ser ut säger inte vad man vill från andra! de tycker jag att vi lärt oss vid det här laget.

En tjej i kortkort å uringat vill inte bli våldtagen.

Fine, man är medveten om att folk kollar å pratar om en, men helt ärligt så måste jag få säga att i så fall är det ni som kollar å kommenterar som borde öppna upp för den nya generationen, som för övrigt pågått i flera flera år!

 

 

Media gör ett bra jobb att berätta hur man ska se ut som tjej & som kille å sätter press på alla oss där ute.

Men ni runt omkring gör också ett fruktansvärt bra jobb.

 

Låt alla va den dom är. Å låt valen vara deras. Å tänk på vad minsta lilla kommentar kan göra. (innerst inne hoppas ja att de som mobbade mig på något vis kommer läsa det här, å att dom mår lite dåligt.)

 

Det var allt gör mig. Kommentera på, gilla, ogilla, dela, whatever. Men ja hoppas ni förstår."